Året är 1852. Den 27 maj kommer samen Ol Jansson och hans hustru Kristina till byn Forsmark på väg upp till sitt sameviste i Gardfjällsskogen. De har varit nere i vinterlandet, närmare kusten, med sina renar. (Forsmark ligger i Storumans kommun i landskapet Lappland.)

Kristina är höggravid och grannarna vill att hon och mannen ska stanna kvar i byn. Men de vill hem till sitt viste och sin kåta. De får båtskjuts över Umeälven och fortsätter upp genom skogslandet, där det fortfarande ligger snö kvar i sänkor och dit inte vårsolen nått. Halvvägs till vistet är de tvungna att stanna. På en risbädd under en stor gran och intill en värmande stockeld föder Kristina två pojkar, som får namnen Nils respektive Johannes. Hon tar nödtortftigt  hand om de nyfödda och sig själv, och säger  till sin man: ”Men nu har jag väl i alla fall gjort mig förtjänt av en kopp starkt kaffe”!

Platsen för födelsen heter än i dag ”Ol-Jans myra”

Johannes dör året därpå, i juli när sommaren är som vackrast. Nils växer upp och blir en duktig renskötare, jägare och fiskare. Han träffar sameflickan Anna-Maja, f 1841, som blir hans hustru. Hon är läskunnig, arbetsam och väl förtrogen med praktiska sysslor och tillsammans delar de arbetsuppgifterna med renskötsel och fisketurer. De tar över vistet med sin kåta, sin stabbur (1) och jordkällare efter Nils föräldrar.

När professor Zetterstedt (2) reste genom Umeå lappmarker sommaren 1832 besökte han denna plats. Där bodde då två samefamiljer.

Nils och Anna-Majas renhjord minskar av olika anledningar, så de skaffar sig en ko och några getter för att klara sin försörjning. De uppför en enkel ladugård och den gamla jordkällaren används som förvaringsplats för mjölk, smör och ost samt fisk. År 1890 timrar de sig en stuga, som redan tidigt och fortfarande kallas för Lappstugan..

Deras två barn, Anders f 1882 och Maria f 1887, dör redan som unga. Anders när han är 15 år och Maria endast 4 månader.

När våren kommer är det ofta brist på foder åt djuren,. Då brukar de gå med kon och getterna på den nattgamla skaren, tidigt på morgonen till södra sidan av fjället.. Där är snön bort-tinad och gräs och örter växer som i en drivbänk under den branta fjällväggen. Strax intill har de timrat en lada. Där bor det strävsamma paret under vårnätterna tillsammans med sina djur. Som extra foder ger de djuren bark från rönn, ”rönnskav”.

Platsen, där fortfarande några multnande stockar är kvar, kallas för ”Anna-Majas lada”.

På söndagarna läser Anna-Maja söndagens text ur postillan och sjunger för Nils sin älsklingspsalm, vars tema är förlåtelse.

År 1916, i januari, dör Nils och Anna-Maja, som då är 75 år, flyttar strax efteråt till sin hemby, Ullisjaur. Grannarna i Forsmark som ofta hälsar på henne, undrar hur hon skall ta sig därifrån, när det är vinter och djup snö. Hennes svar är att det är inga problem, eftersom det är ”unnalanne”, dvs medlut ner till byn.

Lappstugan restaureras under 1950-talet av Länsstyrelsen i Västerbotten. Genom åren har gästnätterna i Lappstugan blivit många för samer, ripjägare och fiskare. Även dagens turister finner vägen dit, såväl sommar som vinter. Den öppna spisen och skorstenen av skiffersten är utbytt mot en kamin med brandsäkert rökrör av gjutjärn. Men fortfarande har stugan kvar sin hemkänsla på sin fridfulla plats i Gardfjällsskogen.

1)     Stabbur - visthusbod på stolpe, för att hindra vilda djur att komma åt matvarorna

2)     Johan Wilhelm Zetterstedt, 1785- 1874, professor i botanik vid Lunds universitet

-Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens Län.

Källor: Haide Lirell-Holmfridsson – Byar och gårdar inom gamla  Stensele kommun 1702-1899.

Einar Ringlöf: Minnesanteckningar

Umnäs december 2006

Stig Anderback